Har landet i min mörkaste dal av hemlängtan efter vänner och familj som vet vem jag är och som känner mig för den jag är. Jag vill vara här men jag vill också vara där. Längtan i mig ha tagit över denna helg. När jag blir svag känner jag mig mycket sårbar och ensam i denna del av landet och jag vill bara HEM, hem till Halland, hem till Oskarström och de vackra Bokskogarna. Jag vill lägg mig på en tjock matta av boklöv och titta upp i kronorna och känna att jag är tillfreds, jag vill ha södra sveriges gråväder och den våta kylan som kryper in i kropp och själ!! Jag saknar mycket/många just nu.. eller... är det bara en illusion av självömkan, tron på att det är det jag behöver för att jag ska känna mig bättre? Jag brukar ge mig själv en dag för att grotta in mig i den djupaste ångest av saknad, imorgon är en ny dag och allt  det där jobbiga brukar flyta av mig och jag har fått min egna "tycka synd om dag av längtan" Tänk om jag aldrig kunde känna så här, för känslorna jag får är ju faktiskt befriande på ett sätt, stanna upp och känna ! Kanske skulle jag se det som bra och positivt att jag kan ge mig själv en sådan dag! Saknaden är stor, men är jag inte i det läget idag att saknaden hade blivit detsamma på andra hållet? förmodligen.